Frida, skeppare i Grekland

Frida, 21, skeppare i Grekland: "Jag var livrädd. Sen släppte det."

Frida Rydbergh har seglat två säsonger som skeppare hos More Sailing, i Kroatien och Grekland. Hon har kört katamaran genom trånga hamnar, sett delfiner simma under fören, och lärt sig att ansvaret för en hel båt med gäster är det bästa hon vet. Det här är hennes historia.

Frida växte upp nära Göteborg med skärgården utanför dörren. Familjen hade båt, pappa älskade havet och somrarna handlade om klippor, grillkvällar och tältnätter ute på öarna. Men segling? Det var hon faktiskt livrädd för.

"Jag började på seglingsläger för att jag älskade läger och att träffa nya människor. Men själva seglingen var jag jätterädd för. Vi satt tre stycken i en liten jolle, och när det blåste lutade den kraftigt och det kom in vatten. Jag hittade alltid på en ursäkt för att få åka med i ribben i stället."

Vändningen kom en blåsig dag när en kompisbåt kapsejsade. Frida satt i sin egen båt och var skräckslagen. Men kompisarna i vattnet skrattade bara.

"Där släppte det. Jag förstod att det inte är farligt. Det värsta som kan hända är att man blir blöt. Sedan dess har jag inte slutat segla."

Från jolle till katamaran

Hon skaffade en 29er, började träna på GKSS i Göteborg och hittade sin grej. Det som fastnade var känslan av hur en båt svarar i vattnet, hur vinden tar tag och hur man kan manövrera båten. Det blev en hobby som hon älskade snarare än tävlingssegling på elitnivå.

På en familjemiddag berättade någon att en kompis dotter jobbade på More Sailing. Frida sökte direkt, som skeppare. Hon kom inte in. Hon gav ändå inte upp drömmen. Hon tog förarintyg, kustskepparexamen och alla behörigheter hon kunde hitta. Sedan, en kväll i februari, hörde hon en kompis säga att hon skulle jobba i Kroatien i sommar.

"Jag tänkte bara: nej, det ska jag också. Sedan insåg jag att ansökan snart skulle stänga. Så jag satte mig vid datorn, fixade mitt CV samma kväll och skickade in det. Två dagar senare fick jag komma på intervju. Och nu är jag här."

Första säsongen blev det 13 veckor i Kroatien. Andra säsongen 8 veckor i Kroatien och 8 i Grekland.

"Det hänger på mig"

Steget från jolle till att ha ansvaret för en katamaran full av gäster var större än Frida hade trott.

"Jag hade ingen aning om hur mycket ansvar det är. Det förstod jag på introveckan. Jag tänkte bara: shit, det hänger på mig. De här människorna har bokat sin semester, och det är jag som ska visa dem runt på en båt jag precis har klivit ombord på. Om det blir storm eller om något händer med båten är det mitt ansvar."

De första veckorna var hon nervös. Efter ett par veckor kom ögonblicket då allt föll på plats.

"Jag körde min båt och kände bara: jag kan göra vad jag vill med den här båten och den lyssnar på mig. Jag vet precis vad jag ska göra. Det var en sådan befrielse. Jag var så stolt över mig själv. Jag förtjänar att vara här."

En dag i Grekland

Frågar man Frida hur en vanlig dag ser ut börjar den tidigt, innan de flesta gästerna har vaknat.

"Jag gillar att lägga loss tidigt, före frukost. På morgonen är det oftast helt stilla i Grekland, vinden kommer som ett urverk senare på dagen. Så man kör ut en bit, stänger av motorn på spegelblankt vatten med trehundra meter under sig och ser solen gå upp. Och så äter man frukost."

Ibland dyker det upp delfiner.

"De brukar inte gilla mig, jag ser dem nästan aldrig. Men den här veckan simmade de rakt framför oss. Man kunde se dem genom nätet på katamaranen. Det var helt otroligt."

Framåt förmiddagen ankrar de i en vik. Gästerna badar, hoppar från båten och solar medan värden dukar fram lunch. Frida är tydlig med vad hon tycker om maten ombord.

"Det är otroligt hur våra värdar levererar. Jag är så imponerad. Och gästerna blir lika förvånade varje gång över att man kan äta så god mat på en sådan plats."

På eftermiddagen kommer vinden och det är dags att segla. Gästerna lägger sig på fördäck med en bok medan Frida och värden står vid ratten och spanar framåt. När de kommer in i kvällens hamn har värden hunnit baka en kaka.

"Man skålar, säger tack för i dag och berättar lite om byn man har kommit till. Sedan duschar man på båten, tar en promenad i värmen och äter middag på en taverna. Det är ganska idealiskt."

Lefkada, Assos och platser man bara når med båt

Frida har seglat åtta veckor i Joniska havet i somras. Frågar man efter en favoritplats behöver hon inte fundera länge.

"Utsidan av Lefkada. Man kan inte sluta titta. Mjölkigt blått vatten som lyser, och höga berg som stupar rakt ner i havet. Man tittar ner och ser ingenting, bara blått. Och en bit ut är det tretusen meter djupt. Där bergssidan har rasat har det bildats en vit sandstrand som man bara når med båt. Jag får samma magiska känsla varje gång jag är där."

Och Assos på Kefalonia.

"Jag kom dit sent en kväll och blev så imponerad. Naturen, husen på den lilla udden och att folk faktiskt bor där. När man kom in med båt kändes det som att resa bakåt i tiden. Jag hade precis sett Odysseus, och där låg jag, med Ithaka runt hörnet. Assos var riktigt, riktigt fint."

Ung, kvinna, skeppare

Frida är 21 och kör en stor katamaran. Alla gäster tar inte det för givet direkt.

"Jag är en tjugoettårig tjej som kör en jättedyr båt. Om jag hade hört det för fem år sedan hade jag knappt trott på det själv. Och det finns män ombord som behöver en dag på sig innan de kan släppa det. Det märks."

Hon gör en paus.

"Men efter en dag brukar de se att jag kan. Och jag har fått väldigt mycket beröm. Men det är synd att tjejer börjar på minus när killar börjar på noll."

Frida vill inte göra det till ett stort problem, för det är det inte, säger hon. Men hon vill att det syns.

Kollegorna, gästerna och stjärnorna

Frågar man Frida vad som är bäst med jobbet svarar hon direkt: människorna. Kollegorna som bor ihop, jobbar ihop och hittar på bus ihop.

"Det är som läger. Man bor tillsammans, gör saker tillsammans och finns där för varandra. Jag känner en gemenskap och har ett nätverk av människor som jag bryr mig om och som jag vet bryr sig om mig. Jag har fått med mig många vänner hem, från hela Sverige, som jag aldrig hade träffat annars."

Gästerna är en stor del av det också. Varje lördag kliver en ny grupp ombord, ofta främlingar för varandra, och en vecka senare kramas de hejdå som gamla vänner. Att få vara den som visar dem havet, vikarna och byarna, och se dem slappna av mer för varje dag, är något Frida tar med sig.

Hon berättar om temafesterna i hamnen på fredagskvällarna, som Karin-festen och hårbandsfesten. Men också om kvällarna på båtarna, när allt blir tyst.

"Att sitta på båtarna, titta på stjärnorna och snacka. Det kommer jag verkligen att minnas."

Framåt

Frida kommer tillbaka, det vet hon redan.

"Jag planerar redan innan sommaren att jag ska jobba på More Sailing. Det är kul. Och det är väldigt skönt att det är flexibelt, man kan jobba några veckor under högsäsong om man vill."

Längre fram ser hon sig själv inom sjöfarten på ett eller annat sätt. Små båtar, stora båtar, logistik, projektledning. Exakt vad vet hon inte, men det kommer att vara nära havet.

Och om tio år?

"Jag hoppas att jag kan komma tillbaka hit med mina barn och säga: här jobbade jag när jag var tjugo. De här somrarna betyder väldigt mycket för mig. Det har varit en stor utveckling. Jag gick från att vara en ung tjej till att vara någon som kan styra en stor båt, ta hand om alla ombord och se till att de känner sig trygga. För jag är trygg."

Sök din seglingsresa i Grekland | Jobba hos oss